När din partner drabbas av depression
I en parrelation kan en depression ta sig uttryck i att man drar sig undan och slutar tala. Förmågan att känna glädje och njutning försvinner. När man är sjuk färgas kommunikationen ofta av trötthet, ifrågasättande av de egna förmågorna, orimliga krav på sig själv eller tal om döden. Det blir svårare att känna efter och känna igen sina behov och därför kan den deprimerade inte alltid ta hand om sig själv på samma sätt som tidigare. Tröskeln för att be om hjälp blir ofta väldigt hög.
Den som står bredvid kan uppleva att det är svårt att få kontakt. Man kan börja misstänka att partnern vill ta avstånd eller inte längre är intresserad av förhållandet. Bristen på energi kan väcka oro och rädsla. Vad är det fråga om och hur länge kommer det här att pågå? Det är vanligt att man som närstående känner irritation och hjälplöshet, då man inte lyckas pigga upp eller hjälpa den andra. Depression kan föda skam hos både den som insjuknar och hos partnern.
Om du är orolig för att din partner kanske har insjuknat i depression är det viktigt att tala om det rakt, öppet och respektfullt. Diffusa signaler om att du är missnöjd, ständiga klagomål eller uppmaningar att ta sig i kragen hjälper inte upp humöret och biter inte på depressionen. Om man är överbeskyddande kan det med tiden leda till att depressionen inte tas på allvar och hindra den som är sjuk att söka hjälp. För mycket skyddande och parerande kan också resultera i att man förbiser sina egna behov och blir utmattad av att försöka hjälpa. Det är viktigt för parrelationen att partnern tar ansvar för sitt eget mående.
Den som lever med en deprimerad gör ofta misstaget att tro att den deprimerade behöver samma sak som man själv behöver när man är på dåligt humör. Det kan vara svårt att veta vad den andra behöver, då den som är deprimerad inte nödvändigtvis kan sätta ord på det. Det är därför viktigt att identifiera sjukdomen och söka utomstående hjälp.
Samtidigt som det kan vara skrämmande att kännas vid att en av oss har insjuknat i depression kan det också vara en lättnad att få ett namn på de symptom som man redan lever med. Det kan ge en förståelse för att det inte handlar om personen eller parrelationen utan en sjukdom som påverkar hela närmiljön. I parrelationen är sjukdomen som en tredje part, en objuden gäst. Vad man känner inför och tänker om den objudna gästen kan vara något helt annat än vad man tänker om och känner för partnern.
Man kan konkretisera depressionen som en utomstående gäst genom att använda en övning som kallas ’tomma stolen’: Peka tillsammans ut en stol eller ett annat föremål som kan föreställa depressionen så som ni ser den i er parrelation. Tala till föremålet som om ni skulle tala direkt till depressionen. Titta på depressionen när ni talar till den. Berätta vad ni tänker, vad ni känner inför den och vad ni vill säga den. När ni båda har sagt det ni vill säga till depressionen, vänd er till varandra. Berätta för varandra hur övningen hjälpte er förstå er själva och varandra.
Kom ihåg att depressionen inte är någonderas fel. Det är en sjukdom som kräver vård. Både den som har drabbats av sjukdomen och de som står nära behöver hjälp och förståelse, behöver bli sedda och hörda. Trots att depressionen kommer in som en tredje part i relationen behöver den inte komma emellan er. En öppen kontakt hjälper er att orka och föder hopp. Också en skör tråd av kärlek och kontakt kan hjälpa er ur den ensamhet som depressionen lätt försätter er i.
Elisabeth Falck, familjerådgivare, par- och familjepsykoterapeut, rådgivare för nyfamiljer
Sini Rantakari, familjerådgivare, par- och familjepsykoterapeut, utbildningspsykoterapeut